Taxen Rut

I helgen var jag och Rut och hälsade på mina föräldrar. Pappa hade födelsedagskalas med 14 gäster varav tre barn. Förra gången vi hälsade på blev min tvååriga brorsson mycket förtjust i "den gulliga katten" och jagade Rut med öppna armar. Sedan dess har hon varit skeptiskt inställd till barn. För mig är det viktigare än all lydnad att Rut blir social och gillar både människor och hundar. Så nu var det dags för kbt-terapi. Barnen fick godis att ge henne och strikta order om att hålla sig lugna. Och det funkade! Mot slutet av kvällen lekte Rut med alla tre. Happy ending!

Försiktig inledning.

Och så lite vila.

Leka!

Till och med en puss!

Rut gick från famn till famn...

...och puss till puss.

Och slocknade utmattad bredvid sin favoritkompis Vera.

Jag älskar min hund. Ibland så att det nästan gör ont. Jag antar att det är som med barn. Ibland när jag är med henne så blir jag så trött på henne men så fort hon inte är med mig längtar jag efter henne.

Många är gångerna när jag tänkt "varför skaffade VI en tax?", "VARFÖR skaffade vi en tax" och framförallt "Varför skaffade vi en TAX?". De gånger jag tänkt så är bland annat när jag som strikt vegetarian sedan 12 år gått och köpt köttkorv och Mamma Scans stinkande köttbullar till Rut och hon efter två övningar med det nya godiset tittar på mig som om jag försökte förgifta henne och spottar ut köttbullen med avsmak.

Eller när vi ska gå någonstans och vara där en viss tid och det två Rut-lägena antingen är 1. ben och nos fastväxta i marken eller 2. full galen galopp och drag i kopplet.

Eller på hundkursen med nytt godis och en övning som hon kan sen innan och läraren kollar hur det går för oss och Rut vägrar göra rätt för att hon hittat en kapsyl att äta/ intressant bit asfalt att lukta på. Och jag som alltid älskat att träna hundar.

Men så tänker jag såhär:
Hon gör mig kreativ. Hon övar mig i tålamod. Vi håller på att lära känna varandra och hon, precis som jag, gillar att ta sin egen väg. Och när det känns övermäktigt att tänka på allt vi måste lära henne (bli rumsren, komma på inkallning, gå i koppel, vara ensam, inte hoppa på gäster…) så tänker jag att vi förhoppningsvis har ett och ett halvt decennium på oss att lära oss det. Och att lära känna varandra.


Den finaste.

Syns det nån skillnad från första köksbilden här på bloggen?

Övar med min vän Lisa.

Belöning som funkar bra ungefär varannan dag; mjukost.

Ett av de tålamodsprövande ögonblicken. Med min BH.

Jag jobbar 9 till 5 den här veckan så husse har Rut på dagarna. Igår fick jag det här som mms:

"Rut hjärta Malmö."
Sånt värmer mitt mattehjärta.

Efter att ha blivit tilltufsad av ett antal stora hundar så har Rut äntligen hittat en kompis i rätt storlek. Tula är min kollega Åsas långhåriga chihuahua. 11 månader, snabb, glad och pigg. Hon och Rut röjde runt runt i parken i en timme tillsammans.

Tula la märke till att jag hade godis i fickan.

Hundlycka.

Öronen!

Rut fick mest ligga underst. Men hon var glad ändå.

Inte riktigt lika snabb än.

Parningsförsök mellan mattes ben.

Lövbrottning.

Trött! Nu ligger hon i soffan bredvid mig och gläfser i sömnen...

Vi firade Halloween i helgen och under två minuter var Rut utklädd till hotdog.

Det har inte varit så mycket aktivitet här den här veckan. Jag har börjat jobba igen. Matteledigheten är över.
Hon har blivit 13 veckor nu, den lilla korven. Ibland känns det som om hon inte växer, för hon är fortfarande världens minsta hund. Men så ser jag de här bilderna och ser att det har hänt en del.

Sex veckor gammal var hon när vi träffade henne första gången. Och bestämde oss. Vem kan motstå den skelande blicken?

8 veckor. Det här var dagen vi hämtade henne. Kärlek!

13 veckor. Den här bilden är tagen igår. Hon får fortfarande plats innanför tröjan.