Taxen Rut

Vi var i parken med nya kompisen Elliot häromdagen. Han hade vårkänslor. (Inte helt besvarade av Rut...)

Vi har varit borta ett tag nu. Jag har jobbat med en egen utställning. Inga Rut-bilder dock. Kanske nästa gång...
Rut har nu blivit en riktig tonåring. Hon har börjat löpa. Det har gått ganska bra, fast ibland är hon knäpp. Skäller och gnyr och skvätter kiss tjugo gånger per runda.
Igår var en fantastisk vårdag här i Skåne. Vi åkte till Falsterbo för att lapa sol. Som kompensation för de senaste veckornas frånvaro får ni här en orgie i Rut-på-stranden-bilder. Husse har tagit de fina porträtten.

Wihoo!

Rut hade sin spårlina så hon kunde springa långt.

Det fanns en del snygga och intresserade herrar på stranden.

Tassavtryck.

Fortfarande lite för kallt i vattnet.
Men framtassarna vågade hon doppa.

Det bästa med stranden är ändå att gräva i sanden.

Posar för husse.

Med sand i nosen och sol i blick.

I helgen fyllde Rut sex månader. I fyra månader har vi haft den lilla grisen. Eller råttan som jag oftast kallar henne.  
Fyra månader har den här bloggen funnits. Dags att höra vad ni tycker! Ni har gett oss massor av fina kommentarer redan. Men vad vill ni se och läsa mer av?

Med en matte som är frilansare så har Rut ofta turen att få följa med till jobbet. Hon sätts i sin specialinköpta väska och åker buss eller cykel ner till mattes kontor. Där finns, om vi har tur, den dansk-svenska gårdshunden Jaiku. Han är busig och snäll. Och söt.

På kontoret kan man till exempel skälla på alla som kommer in genom dörren...

...pussas på filten...

...och springa i parken på lunchpromenaden.

Inte konstigt att Rut är förtjust i den här sötnosen.
Och när han tröttnar kan man ligga på mattes kofta i fönstret och tugga på stulna köttben.

... vi ska leka. NU!"

Första gången vi träffade Ruts mamma kom hon springande mot oss med läpparna uppdragna och tänderna blottade. Och en glatt viftande svans. Den något skräckingivande uppsynen var hennes sätt att visa att hon var glad. Hon skrattade. När Rut är busig gör hon likadant. Så här såg det ut när vi kastade boll häromdagen.

Jag har fortsatt ta bilder med telefonen och genom den ser en januarivecka i Ruts liv såhär:

Tuggar morot. Vegetarianen i mig är nöjd.

Kramar.

Mer såna. Har märkt att Rut är intresserad av utsikten genom fönstret.

Så jag lyfte upp henne, och det blev en ny favoritplats.

Med vissa fördelar. Nära till spisen.

Min galna ängel.

Jag har skaffat mig en sådan där telefon som alla andra haft rätt länge. Det är kul för jag fotograferar mer. Vardagssaker. Och det är mycket vardag nu. Regniga promenader, förkylning, rutiner.
Två saker som glatt mig den senaste veckan är dels att Rut har börjat äta ordentligt. (Det syns redan skillnad!) Och dels att hon faktiskt börjar bli rumsren. (Äntligen!)
Här kommer några vardagsglimtar tagna med telefonen.

Kamp.

Hela familjen på en ovanligt solig promenad.

Älskar (tyvärr) att jaga fåglar.

Provar sina nya, stora, vita tänder.

Gör gatorna osäkra på morgonpromenaden.

Tack för alla fina och trevliga kommentarer! Kul att läsa om era taxerfarenheter och tankar.

God fortsättning!
Bloggen har legat nere under jul och nyår, medan jag och Rut har varit hos mina föräldrar och smaskat i oss kakor. Mycket har hänt sedan sist.

Veckan innan jul fick vi besök av en kvinna från djurskyddet i Malmö där Rut kom ifrån. Hon kom för att se hur Rut har det i sitt nya liv. Hon tyckte att Rut var fin, men sa att vi skulle försöka mata henne lite mer. Vi fikande och pratade hundar. Så tittade vi på bilder på Ruts mamma och pappa. De här bilderna är hämtade från Djurskyddets hemsida:

Bedårande mamma Sindy som vi träffade när vi hälsade på Rut första gången.

Ruts snygga pappa.

På nyårsafton åkte vi ner till stranden så att Rut skulle få leka med andra hundar och bli riktigt trött, innan nyårsfesten på kvällen. Det började inte bra. En allt för intensiv jack russell och två läskiga schäfrar som jagade Rut, som pep. Vi flydde längre bort och såg en omisskännlig siluett av en tax långt borta. Rut kastade sig dit. Det var en hane med samma färg som Rut. "Han är fem månader och kommer från djurskyddet" berättar matte. Men, men, men det var ju Ruts bror! Sixten! Nästan dubbelt så stor, superfin. De fann varandra direkt och busade som galningar. Lycka!

Lika barn...

Tjuvnyp.

Syskonkärlek.

Snygg storebror.

Och försummad blogg! Jag jobbade sju dagar i rad under veckan som gick. Varje morgon vaknade jag, morgonkissade Rut, åt frukost och lämnade henne gnyende hos än ännu sovande husse. Hon och han har haft jättekul på dagarna. Varit i parken, gått stadspromenader, lekt med hundar. När jag kommit hem från jobbet har hon varit trött och mest velat sova. Så i morse när jag ätit frukost och tog på henne täcket (då vet hon att det är långpromenad på g) och plötsligt förstod att jag inte skulle gå ifrån henne blev hon så glad att hon ställde sig på bakbenen framför mig och slickade hela mitt ansikte. Vi åkte ner till havet tillsammans och träffade för en gång skull massor av hundar i Ruts storlek. Resten av dagen har jag julbakat och hon har legat på sin kudde i köket och snusat.

Rut med nyfunna vänner.

Vykort från Malmö.

Igår hälsade vi på husses mamma som har två långhåriga taxhanar. Vilken lycka! Det var kärlek och fullt ös från först stund.

Montana, Cooper och lilla Rutan i sitt nya täcke.

Cooper blev kär. Mycket kär. Vi fick hålla dem isär ibland för att låta Rut hämta sig från kärleksbetygelserna.

Runt, runt, runt! Svårt att hinna med med kameran så det fick bli en film istället:

Och så tog husse dagens finaste bild:

♥

Vi har gått på valpkurs hela hösten och i söndags var vi i skogen och lärde oss hur man spårar. För Rut som sällan har nosen mer än en centimeter ovanför marken var det perfekt. Hon hittade allt vi gömde. Om hon inte hittade nått mer intressant (t.ex. snusprilla) vill säga. Tror hon kan bli en grym spårhund. Ser fram emot när hon kan leta upp tappade vantar, nycklar och mobiler eftersom både husse och jag är minst sagt tankspridda.
Husse springer och gömmer.

Fuskkaninen upphittad och på väg att dö.

Med söta kurskompisen Ove.

Bus!

Trött i nosen och i huvudet. Det blev en lugn söndag för oss.

I helgen var jag och Rut och hälsade på mina föräldrar. Pappa hade födelsedagskalas med 14 gäster varav tre barn. Förra gången vi hälsade på blev min tvååriga brorsson mycket förtjust i "den gulliga katten" och jagade Rut med öppna armar. Sedan dess har hon varit skeptiskt inställd till barn. För mig är det viktigare än all lydnad att Rut blir social och gillar både människor och hundar. Så nu var det dags för kbt-terapi. Barnen fick godis att ge henne och strikta order om att hålla sig lugna. Och det funkade! Mot slutet av kvällen lekte Rut med alla tre. Happy ending!

Försiktig inledning.

Och så lite vila.

Leka!

Till och med en puss!

Rut gick från famn till famn...

...och puss till puss.

Och slocknade utmattad bredvid sin favoritkompis Vera.

Jag älskar min hund. Ibland så att det nästan gör ont. Jag antar att det är som med barn. Ibland när jag är med henne så blir jag så trött på henne men så fort hon inte är med mig längtar jag efter henne.

Många är gångerna när jag tänkt "varför skaffade VI en tax?", "VARFÖR skaffade vi en tax" och framförallt "Varför skaffade vi en TAX?". De gånger jag tänkt så är bland annat när jag som strikt vegetarian sedan 12 år gått och köpt köttkorv och Mamma Scans stinkande köttbullar till Rut och hon efter två övningar med det nya godiset tittar på mig som om jag försökte förgifta henne och spottar ut köttbullen med avsmak.

Eller när vi ska gå någonstans och vara där en viss tid och det två Rut-lägena antingen är 1. ben och nos fastväxta i marken eller 2. full galen galopp och drag i kopplet.

Eller på hundkursen med nytt godis och en övning som hon kan sen innan och läraren kollar hur det går för oss och Rut vägrar göra rätt för att hon hittat en kapsyl att äta/ intressant bit asfalt att lukta på. Och jag som alltid älskat att träna hundar.

Men så tänker jag såhär:
Hon gör mig kreativ. Hon övar mig i tålamod. Vi håller på att lära känna varandra och hon, precis som jag, gillar att ta sin egen väg. Och när det känns övermäktigt att tänka på allt vi måste lära henne (bli rumsren, komma på inkallning, gå i koppel, vara ensam, inte hoppa på gäster…) så tänker jag att vi förhoppningsvis har ett och ett halvt decennium på oss att lära oss det. Och att lära känna varandra.


Den finaste.

Syns det nån skillnad från första köksbilden här på bloggen?

Övar med min vän Lisa.

Belöning som funkar bra ungefär varannan dag; mjukost.

Ett av de tålamodsprövande ögonblicken. Med min BH.

Jag jobbar 9 till 5 den här veckan så husse har Rut på dagarna. Igår fick jag det här som mms:

"Rut hjärta Malmö."
Sånt värmer mitt mattehjärta.